Självklart är det lätt att ha tvivel när det kommer till astrologi. Jag menar… hur i allsin dagar skulle himlakroppar kunna påverka oss? Så tänker nog de flesta. Och det är väl egentligen helt logiskt.

Planeterna befinner sig ju på väldigt stort avstånd från oss. Deras gravitation kan väl knappast ha någon effekt på det avståndet. Möjligtvis med undantag från Solen och Månen. Men de måste ju i sådana fall tävla mot jordens egen gravitation. Men ok… Om Månen fixar att skapa tidvatten så nog bör den väl också påverka oss på det ena eller andra sättet. Men knappast en planet typ Merkurius.

Eller finns det kanske någon strålning som planeterna har? En strålning som är oupptäckt och påverkar oss i det fördolda? Men då infinner sig genast i sådana fall ett problem. Vi har ju abstrakta punkter som Ascendenten och Medium Coeli (MC). Hur fungerar dessa i sådana fall? Eller är Jorden och himlakropparna någon typ av högre övernaturliga varelser som leker med oss? Förr förklarades väl det mesta som man inte kunde begripa sig på med exempelvis gudomliga väsen och liknande. Men idag känns det väl en aning ofullständigt. Man vill väl, trots allt,  gärna ha lite mer logiskt kött på benen. Inte för att man vill nedvärdera några högre makter om nu några sådana finns. Men vi lever trots allt i en vetenskaplig tidsarea. Därför skulle det väl kännas skönt med något mer konkret, kanske.

Men när det gäller ett fenomen som astrologi så verkar det svårt att finna något sådant. Och så har det väl alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara. Så alla skeptiker har trots allt en berättigad existens. Och skeptikerna är knappast ett nytt fenomen. Det har med all säkerhet alltid funnits skeptiker. Både till astrologi men också till andra saker som exempelvis religion. Dock har det väl funnits tider där det varit hälsosammast att vara tyst om sina tvivel. Huvuden har ibland alltför lätt att falla av under vissa omständigheter.

Men… det finns trots allt fenomen som vi vet existerar men som vi inte har en adekvat grundläggande och lättbegriplig förklaring till. Ett exempel här är gravitation. Man har väl sedan länge känt till dess existens. Eller åtminstone effekten av den. Kastar du upp ett äpple i luften så kan det dundra ner i skallen på dig. Och då, om inte förr, så borde väl de flesta börja undra varför. Men det märkliga här är att de flesta av oss förundras inte alls av tillvarons fenomen. Men det finns undantag här. Och det är väl den främsta anledningen till att du kan läsa det här nu. Datorer, smartphones, diskmaskiner, tvättmaskiner , bilar… osv. skulle inte existera utan dessa mänskliga undantag.

Och den närmaste förklaringen till gravitation idag är väl antagligen Einsteins resonemang om rumtidens krökning. Men hur lätt är det att förstå ett fyrdimensionellt fenomen som rumtid? Men förståelse föregås av acceptans.

Således så existerar det fenomen som vi inte kan förklara men som vi ändå så häpnadsväckande villigt accepterar utan några som helst tvivel. Men astrologin är väl kanske lite för abstrakt. Vad vet jag?

Trots det så finns det vetenskapsmän som accepterat astrologin. Kepler och Newton är väl två lysande exempel. Och de är väl inte direkt kända för att kasta bort sin tid på vidskepligheter. Och när Newton en gång fick frågan av en kollega: "Hur kan du hålla på med sådant trams?" så svarade han:
"Jag har studerat saken!"
Och detta svaret är mycket, mycket viktigt.
Världen är full av människor som njuter av att framhäva sin briljanta intelligens genom att framhäva sin skepticism mot just astrologin. Och det utan att ha en aning om vad det är de egentligen kritiserar.
Jag skall villigt erkänna att jag upplever detta som irriterande men samtidigt faktiskt också som en smula humoristiskt. Jag upplever det som ett lysande exempel på hur en människa kan bländas av sin egen intelligens. Och en bländad människa ser inte klart.

…………………………..

Personligen står jag med fötterna i två olika läger.
Den ena foten är förankrad i vetenskapens luxuösa och briljanta sfär.
Den andra foten befinner sig i de kunskapssfärer som ligger utanför vetenskapens område.
Mysterier har en lockande effekt på mig. Därför stöts jag inte bort av ett kunskapssystem som astrologi som jag upplever ligger utanför vetenskapens område. De båda är väl egentligen två olika referenssystem.
De flesta människor har flera referenssystem utan att ens tänka på det. Exempelvis kan en vetenskapsman vara religiös. Men vetenskap och religion är två diametralt olika referenssystem.
Alla levande varelser får från födseln alltid minst ett referenssystem. Utan ett sådant uppstår kaos.

Själv så var jag också skeptisk till astrologin till att börja med. Vetenskapen var trots allt ett tryggt men ändå spännande system. Men också på grund av tidningarnas sk. horoskop. Det var inte speciellt svårt att se att de var medvetet luddigt formulerade så att allt skulle passa in på alla. Men när jag sedan fick en glimt av den verkliga teorin bakom det som kallas för astrologi och som skiljde sig drastiskt från tidningshoroskopen så insåg jag, om än väldigt vagt, att det var ett förvånansvärt komplext system. Eftersom jag av naturen är slö, slapp och likgiltig så ville jag inte lägga ner den tid som uppenbarligen skulle behövas för att tränga djupare in i det. Det fanns ju en uppenbar risk för att jag bara skulle bli besviken och det blir man lätt ändå i tillvaron utan att behöva jobba på att bli det. Men så hände en mängd märkliga saker som till sist fick mig att inse att jag helt enkelt var tvungen att reda ut om det faktiskt låg något i astrologin eller om jag med gott samvete skulle kunna kasta det på soptippen. Och jag hade ingen som helst tanke på att försöka påverka en omgivning om vad jag än fann ut. En människa som redan bestämt sig är otroligt svår att övertyga åt något håll. Jag ville helt enkelt bara ha lugn och ro i min själ.

Och jag tror att jag minns hur det hela startade.

En dag stormade två väninnor in i min lägenhet viftandes med några papper.
"Vi har varit hos en astrolog, jublade de, och gissa vad han sade?"
"Ni har varit var?"
"Hos en astrolog. Du vet en sådan där som tolkar stjärnorna."
"Ahh…?"
Och helt plötsligt satt jag med två papper i mina händer. Jag kastade en blick på ett av dem.
Det såg ut som en uppskuren tårta dekorerad med en massa symboler och krusiduller. Jag försökte få ut någon mening av figuren.

"Är det inte astrologin som brukar kallas astronomins dåraktiga moder?" frågade jag.
Det blev tyst ett tag. Sedan sade den ena:
"Det är helt fel. Det skall vara att astronomin är astrologins bortskämda och uppnosiga och ytterst otacksamma dotter."
Jag var tvungen att skratta. Undrar just var hon får allt ifrån? tänkte jag.
"Den har jag aldrig hört förut. Men vem vet…? Ett mynt har ju två sidor."
"Just det. Och det är astrologin som är den gyllene kronan. Astronomin är den dumma gubben."
De jublade av skratt medans jag förgäves försökte få någon vettig information ur "tårtan".

"Det här är väl solen?" frågade jag, "och detta ser ut som en måne. Eller hur? Och här tycker jag mig skymta Venus och Mars. Men… vad är det där för krumelutt?"
"Det är Saturnus."
"Aha. Men varför ser den sådan ut?"
"Inte vet jag. Den måste väl se ut på något sätt, antar jag. Eller hur?"
"Jomen… Ni har ju varit hos en astrolog. Fick ni inte veta något?"
"Suck… Klart att vi fick. Men det var liksom inte en föreläsning om astrologi vi var på. Vi fick veta saker om oss själva. Vilka vi är och sådant. Du vet."
"Fick ni reda på något som ni inte redan visste, alltså… Jag menar…"
"Ohh vad jobbig du ääärrr… Det är liksom inte så det fungerar."
"Hur fungerar det då?"

En djup tystnad följde.

Den andra sade till sist stillsamt:
"Jag fick minsann reda på att jag är väldigt intelligent. Så det så. Men… det vet vi väl redan. Eller hur?"
Hon log stillsamt och förnöjt.
"Ha," svarade den andra. "Det var en nyhet. Men jag kan bli mannekäng eller skådespelare. Slå det om du kan. Min naturliga inneboende skönhet strålar ut och formar mitt yttre."
"Det är väl ditt födelsemärke på kinden som han anspelade på. Hi hi."

Jag lät dem hålla på och istället så lade jag upp de båda horoskopen bredvid varandra på bordet och jämförde dem med varandra. Jag kände de båda damerna mycket väl och lade märke till en sak som förvånade mig. Den ena är väldigt ordningsam. Faktiskt pedantisk. Medan den andra är en kaotisk stormvind. Och detta tycktes avspeglas i horoskopen. I det ena horoskopet var krumelutterna väldigt ordningsamt placerade i välansade fyrkanter. Medans det andra horoskopet såg ut som om någon hade avfyrat ett hagelgevär mot det. Värsta röran.

"Märkligt", tänkte jag. "Här tycks finnas en korrelation. Men det måste väl vara en tillfällighet."
"Det finns inga tillfälligheter", viskade mitt inre. "Det vi kallar tillfälligheter är ett mått på vår kunskaps begränsning."

"Någon som är sugen på te?" frågade den ordningssamma.
"Ja! Bra idé." svarade tornadon.
"Var har du ditt björnbärste?"
"Ehmm… Vad? Någonstans i köket förmodligen." Jag var djupt inne i tårtorna.
"Det var ju också ett svar… aha, där."

"Nå. Vad säger du?" frågade tornadon.
"Jag vet inte riktigt. De här färgade linjerna. Vad innebär de?"
"Ingen aning. Varför går du inte själv och får ett horoskop ställt?"
"Jag är en fattig man. De pengarna kan jag överleva en vecka på. Om inte två."
"Snåljåp!"
Jag suckade och släppte tårtorna och lutade mig bakåt i stolen och knäppte händerna bakom nacken.

"Alltså… Jag vet faktiskt inte. Det kan eventuellt ligga något i det här. Visst…"
"Men du är skeptisk?"
"Njaee… Det är väl mera så att jag vill veta vad det egentligen är för system jag tittar på. Jag har ju ingen flippans aning om sådant här."
"Suck. Du skall alltid vara så komplicerad."

Osv. Osv.

---------------------------------------------------

För att göra en lång historia kort så hände det ytterligare saker som var kopplade till astrologin. Ett tag tyckte jag faktiskt att jag var på något lustigt sätt förföljd av astrologi. Till sist gav jag upp, köpte ett par billiga böcker och en sk. Efemerid och en Placidus hustabell ( det här var innan datorns tid ) och beslöt mig för att testa systemet. Efter att ha jobbat lite med ett par tallrikar, papper, linjal, gradskiva och ett antal olikfärgade pennor så satt jag till sist och tittade på mitt eget horoskop.

"Jaha…. Det här är alltså jag", tänkte jag tyst för mig själv. "Jag undrar just… "

Jag försökte minnas de båda prominenta damernas horoskop. Jag upplevde mitt som extremt annorlunda.
Det är ju klart. Jag är ju kille. Men… går det att avgöra kön utifrån ett horoskop? Jag funderade en stund. Förmodligen inte. Skulle det gå så hade astrologin definitivt varit en vetenskaplig disciplin. Därom råder knappast någon tvekan.

Inom astrologin finns något som kallas Hus. Och det är tydligen en historia för sig själv. Jag hade automatiskt använt ett hussystem som kallas "Placidus". Men jag läste att det fanns ett flertal andra system. Och att astrologerna knappast kunde ses som överens om vilket som är det rätta hussystemet. Om de träffades och diskuterade saken så kunde det till och med sluta med handgemäng. Det störde mig en aning. Så många år… och man har inte ens kunnat reda ut vilket hussystem som är det rätta. Jag tyckte det var hårresande. Men typiskt för oss människor.

Det enklaste och förmodligen det första hussystemet verkade vara något som benämns "Lika Hussystemet". Här är alla Hus lika stora och Hus 1 startar på den plats där solen brukar gå upp på morgonen. Denna punkt kallas Ascendenten och förkortas Asc eller bara Ac. Lika Hussystemet har den fördelen av att fungera på jordens alla platser. De flesta andra hussystem brakar ihop när man är nära någon av polerna, exempelvis nordpolen.

Hur har gubbarna egentligen tänkt här var min fråga? Ett barn kan ju födas var som helst, egentligen. Och om de växlade över till Lika Hussystemet när de kom för långt norrut exempelvis, ja då gjorde ju husen helt plötsligt ett kvanthopp. Hur sjutton har de tänkt här? Och när jag tittade lite närmare på det här med hussystem så såg jag att det förmodligen inte hade varit så svårt att lösa detta problem. Men behövde bara använda sig av en korrigerad MC. MC är den punkt som är på himlen när man står vänd exakt mot söder. När solen står där så står den högst på himlen. Med hjälp av en exponentialfunktion här så vore väl problemet löst. Men så kom jag på att exponentialfunktionen är en ganska sen upptäckt i den matematiska historien.

Jag funderade lite här. Problemet störde mig. I rättvisans namn så borde ju Lika Hussystemet vara det rätta. Alltså paradoxalt nog det första hussystemet. Där man egentligen skapade en ny zodiak avsedd att hantera mer vardagliga frågeställningar. Och det skulle inte förvåna mig om det var så. Folk har en tendens att komplicera saker över tid. Och de som grundar ett system är ofta mer insatta i frågeställningen.

Jag var helt enkelt tvungen att rita ett nytt horoskop på mig själv där jag använde Lika Hussystemet istället. Jobba, jobba, jobba. Och när jag var klar så jämförde jag horoskopen.

Det var faktiskt ingen större skillnad. Och det beror på att när jag föddes så var min Ascendent nära Vågen. Och när Asc är nära Vågen eller Väduren så blir automatiskt alla hussystem väldigt lika Lika Hussystemet. Det beror på att ekliptikan ( solbanan ) skär ekvatorn här. Om man är född med Asc nära Stenbocken eller Kräftan så ser de flesta hussystem ut som "hej kom och hjälp mig". För utom då Lika Hussystemet. Det ser alltid sunt ut. När Asc ligger nära Vågen och Väduren då stiger varje tecken upp vid horisonten på ungefär två timmar. När Asc ligger nära Stenbocken så går det med en farlig fart. Och när den ligger nära Kräftan så seeeeegar de sig upp.  Att ekliptikan lutar med ungefär 23.45° ger upphov till dessa fenomen.
_
Men trots det så var det en liten skillnad mellan horoskopen_.

Min Neptunus låg i Hus 2 när det gällde Placidus Hussystem. Däremot låg den i Hus 1 när det gällde Lika Hussystemet. Visst… Den låg väldigt nära gränsen till Hus 2. Nästan på gränsen. Men trots allt så låg den i Hus 1. Vissa menade på att när det gällde zodiakens tecken så var gränserna flytande. En planet som låg nära gränsen till ett annat tecken påverkades av båda tecknen. Men när det gällde Husen så var det väggar av betong och stål. En planet skulle alltså bara påverkas av det hus den låg i. Men jag ifrågasatte redan det. En människa kunde ju födas där en planet låg exakt på en Husgräns. Vilket Hus tillhörde den då? Och födelsetiden är trots allt sällan exakt. Och det behövs inte mycket för att husgränserna skall flyttas en aning. I verkligheten bör man nog räkna med en felmarginal här. Och jag har för mig att jag läst att även kända astrologer är av samma uppfattning. "Den där exaktheten är direkt löjlig," fräste en av dem. "Så exakt kan knappast ett system som astrologi vara."
Och de tidiga astrologerna var naturligtvis av samma uppfattning. Då hade man inte ens tekniken för en exakt position. En osäkerhet i systemet här måste man helt enkelt räkna med.

Sedan kom jag på en annan sak genom att betrakta min egen egoism. Och jag tror knappast att jag är speciellt unik när det gäller en sådan mänsklig sak som egoismen.

Att ha Neptunus i Hus 1 var egentligen en ganska åtråvärd egenskap. Bör väl kunna generera en hög intuition, sanndrömmar och liknande mystiska fenomen. Visst kan den ha mindre trevliga egenskaper också, men det kan man väl lära sig leva med i sådana fall. Och mysterier är något jag bara älskar. Således så ville jag förtvivlat gärna ha Neptunus i Hus 1. Att ha den i Hus 2 ger stora möjligheter till "drömmar om silver, drömmar om guld…". Och att man lätt blir lurad på pengar. Inte så trevligt direkt. Visst… Att ha Neptunus i Hus 2 borde kunna föda fram en stark konstnärlig begåvning i fält som poesi, musik, målning osv. Men det enda jag sett av sådana saker i mig själv var när jag lämnade in en artikel till en tidning. Blev otroligt förvånad när tusenlapparna började flöda in. "Alltså… här måste ju föreligga ett misstag någonstans," tänkte jag. Men efter att ha undersökt saken så fick jag helt enkelt acceptera att det stämde.

Nog kunde en tendens till verklighetsflykt även bli resultatet av att ha Neptunus i Hus 1. Faktum är att det är mycket troligt. Men en liten verklighetsflykt då och då är väl inget fel med. Åtminstone inte om man får betalt i kraftigt förhöjd intuition och sanndrömmar. Så jag slog näven i bordet och sade: "Naturligtvis är det Lika Hussystemet som är det rätta. Kan ju vem som helst förstå. Folk är så dumma så."

Men… när jag sedan läste att människor ofta favoriserade ett Hussystem där de fick planeterna i lockande positioner så förstod jag att jag ramlat i samma fälla. Kände mig faktiskt ganska dum.

Dessutom trodde jag från allra första början att jag faktiskt hittat en svaghet inom astrologin. En första titt på astrologi ger vid handen att man har en viss egenskap i ett Hus och så "smackabang". Efter bara en nanosekund så är man i nästa Hus där helt andra förhållanden gäller. Det känns inte naturligt. Naturen fungerar inte så. Den är betydligt mer mjuk och kontinuerlig. Men med tiden upptäcker man att det är faktiskt astrologin också. Det finns egentligen inget "smackabang" där. Det är bara en illusion. Det märker man när man arbetar praktiskt med den. Neptunus, exempelvis, ger en tendens till verklighetsflykt både i Hus 1 och Hus 2. Det är bara arten av verklighetsflykt som sakta förändras. Nybörjarens karta är av nödvändighet väldigt grov. Den ger bara en grundberskrivning. Verkligheten är betydligt finare. Och betydligt mer komplex. Och det är utomordentligt svårt att sätta färg på något som hör hemma på ett högre plan än känsloplanet och det logiska planet tillsammans.

Jag insåg snart att försöka lära mig astrologi genom att bara studera min egen horoskopskarta var egentligen helt kört. Den bistra sanningen är att vi känner egentligen inte oss själva. Vi bara tror det. När vi lyssnar på en inspelning av vår egen röst första gången så känner vi inte igen den. När vi vanligtvis hör vår egen röst så blir det en resonans i alla kroppens håligheter och vävnader. Rösten framstår inte för oss själva som andra människor upplever den. Men detta fenomen gäller inte bara rösten. Det gäller allt. Även om det blir på andra nivåer. Rösten är väl kanske det enklaste här. Handlar om ljudvågor. Men hela vår personlighet handlar om oändligt många fenomen. Men inbilla dig inte att du upplever din personlighet som andra människor upplever den. Det har du helt enkelt ingen möjlighet till. Då måste du bli de andra personerna först. Och det kan du förmodligen inte.

Så jag förstod att jag måste titta på fler människors horoskop. Och det måste vara människor jag känner utan och innan. Inga främlingar än. Utan personer som jag kände utomordentligt väl. Att ställa ett horoskop på en främling är ju naturligtvis väldigt spännande. Men då bör man nog behärska astrologin åtminstone någorlunda.

Så jag insåg att jag hade en massa jobb som väntade. Att få deras födelseår, månad och dag och plats är ju inte så svårt. Men att be dem ringa ett sjukhus för att få den exakta födelsetiden på minuten är något helt annat. Framför allt när den tiden märkligt nog inte finns i deras egen journal. Den finns i deras mors journal. Och här börjar väl de flesta tveka. Så intresserade av astrologi är de flesta inte. Och då känner de sig naturligtvis inte speciellt motiverade att lägga ner en massa jobb på dylika saker.

Men till sist så satt jag med ungefär fem människors födelsedata. Och det var människor jag kände utomordentligt väl. Och jag insåg vad som låg framför mig. Jobba, jobba, jobba…
Och till sist låg tio nya horoskopkartor framför mig färdiga att sätta tänderna i.
Jag hade alltså gjort två kartor på dem. En med Placidus system och en med Lika Hussystemet.
Och jag var mer eller mindre dödstrött. Astrologiska uträkningar blir lätt fel. Mycket lätt fel.
Därför räknade jag för säkerhets skull ut samma horoskop tre gånger. Och blev det ett fel så blev det att räkna ut det tre gånger till. Jag kunde helt enkelt inte riskera att ett enkelt matematiskt fel förstörde alltihop.

Men efter en lång, lång sömn så kände jag mig äntligen mogen för lite "djupdykning" i stjärnornas fantastiska och fascinerande hav.

Efter några dagar så insåg jag att horoskopen stämde förvånansvärt väl. Ofta kunde de vara så träffande att jag inte kunde hålla mig för skratt. Okay… Allt kanske inte var helt exakt. Men trots det så fanns det utan tvekan en överensstämmelse. Men jag var ändå inte speciellt övertygad. Jag menar… Alla människor har väl ändå något som kan träffas av en någorlunda mänsklig beskrivning. Vi är väl inte så olika trots allt. Och det är väl det som tidningshoroskopen egentligen livnär sig på. Och alla människor har ju trots allt samma saker i sina horoskop. Det finns väl ingen som saknar ett speciellt tecken i zodiaken. Eller en speciell planet. Allt finns ju där i alla horoskop. Så egentligen sade väl det här inte så mycket, tyckte jag.

Jag funderade en stund. Sedan bytte jag helt enkelt ut en människas horoskop mot en annan människas horoskop och tog en kopp kaffe för att rensa hjärnan en stund. Sedan tolkade jag helt enkelt något som egentligen var ett nytt horoskop men med helt felaktiga födelsedata. Och det var väl då jag vaknade upp.

Det fanns inte en tillstymmelse till likhet. Horoskopet stämde helt enkelt inte. Det visade upp en helt annan personlighetsbild. Och det var det ju också. Men jag hade inte väntat mig att skillnaden skulle vara så extremt tydlig.

"Jag måste inbilla mig det här," tänkte jag. "Något inom mig vill förmodligen att astrologin skall fungera och detta något lurar mig bara." Jag gjorde om samma experiment med ett par andra människors horoskop. Men fick samma resultat igen. Jag blandade om horoskopen som en kortlek men fick hela tiden samma resultat. Gav man en människa fel födelsedata så blev tolkningen helt sjuk. Men gav man henne rätt data så stämde det väldigt väl.

Det var med bultande hjärta jag satte mig i fåtöljen och tittade ut genom fönstret.
"Det här är ju helt sjukt," tänkte jag helt chockad. "Det här stämmer ju. Stämmer hur bra som helst. Jag begriper ingenting. Hur… Hur i Herrans namn kan det göra det?"

Jag såg ut genom fönstret. Det var natt. Månen lyste klart. Och så gjorde även stjärnorna. Tyckte faktiskt att de lyste klarare än vanligt. Där var Mars som lyste klarröd. Och i jämte var en annan stjärna som lyste vit. "Venus?" funderade jag. "Nej Venus ligger för nära solen och det är en bra stund kvar till soluppgången. Jupiter kanske?"
Helt plötsligt hade stjärnorna blivit intressanta på ett helt nytt sätt. Och jag insåg att jag egentligen visste alltför lite om nattens hela konstnärskap.

Jag betraktade stjärnorna som om det var första gången jag såg dem. Och jag fick en egendomlig men spännande känsla av att de faktiskt, en aning nyfiket, tittade tillbaka.

"Okay," sade jag till stjärnorna. "Jag ger upp. Ni vinner. Astrologin fungerar. Den är sann. Därom råder ingen tvekan."

"Men… Hur?"